SVÅR ATT ÄLSKA...
En familj är en sammanslagning av individer, människor som under livets gång fyllt sin egen ryggsäck med glädjeämnen och sorger. Så blir man en enhet där alla ska existera gemensamt, med olika bagage.
Det här är en historia om hur djupa sår i ens förflutna kan påverka en familj och följa med till nästa generation.
JUST NU...
En lång grå, snöfri höst börjar närma sig en riktig vinter och beslut fattas...
I slutet av oktober och början av november fattades beslutet att slå slag i saken. Förlaget, VISTO, kontaktades och ett avtal skrevs under.
I mitten av november skickades manuset i sin helhet till redaktören... och där är vi nu.
Det känns nervöst, spännande och skrämmande på samma gång och framför mig ligger ett stort arbete för att göra berättelsen något du vill läsa och rekommendera dina vänner.
HUR KOM BERÄTTELSEN
FRÅN SKRIVBORD TILL TRYCK?
Svår att älska började som en terapi för mig att förstå och förlåta min mamma som gick från att vara min bästa vän till att vara den som sårade mig mest.
När hon fick frontallobsdemens försvann det mesta av den älskvärda, stöttande föräldern, kvar blev en bitter kvinna som bara levde i sig själv.
Efter att ha skrivit ner scener från verkligheten föddes tanken på att skriva om det hela, men som fiktion. Scenerna lade jag i en kakburk av godbitar och plockade fram vid behov, jag ändrade dem och behöll bara känslan av incidenten. Jag skapade en ny familj där personerna blev en redig mix av människor i min närhet såväl som korta bekantskaper, så ingen person är tagen ur verkligheten utan alla är bakade för att passa berättelsen.
När jag var klar kände jag plötsligt en förståelse för mamma. Det som var kvar när diagnosen tog över henne vara minnena av allt hon velat göra men aldrig haft möjlighet till. Hon blev bitter och kände sig mer ensam än någonsin tidigare, och inget vi gjorde tog bort den smärtan. Alla tunga, plågsamma känslor har satts i baksätet och minnena av den underbara kvinna hon var mesta delen av mitt liv är de jag nu lever med.
Min första berättelse skrev jag hela sju år fyllda, och sedan dess har jag haft ett behov att skapa berättelser.
SKRIVANDET I ALLMÄNHET
Camilla Thompson är 49 år och bor vid den Västerbottniska kusten
Som många andra som fastnat i skrivandet så känner jag starkt för karaktärerna. Det är som att se en film och precis som i filmer är det inte alltid det går som man planerat. Karaktärer kan hitta på saker man inte tänkt sig och förändra en hel berättelse, på gott och ont.
Jag är en flödesskrivare, vilket betyder att jag sätter mig ner och bara skriver, oftast helt utan plan. Detta i sin tur gör att efterarbetet kan bli extra digert, men om jag försöker att vara duktig och planera förlorar skrivandet sin charm för mig.
